Frida

Från "En annorlunda utmaning".

♥ Dag 6 – Min första kärlek.

Oj, nu kastas man tillbaka i tiden några år.. Kanske inte var nått jag planerat tänka tillbaka till. 

Jag sprang omkring och bytte pojkvän efter pojkvän, det varade i från allt mellan 1 dag till någon vecka. Alla dessa kärleksbekymmer man trodde sig hade då, och man tänkte hela tiden "Är det såhär det är att vara 'kär'?" 
Jag trodde jag var kär hela tiden, jag hade ju aldrig haft någon känsla innan så egentligen så hade jag ju ingen aning om vad kärlek var eller hur det var att vara kär. Men det fanns en kille, som var nånting mer utav det vanliga som fanns där bakom alla andra. Jag hade länge haft ögonen öppna för honom men aldrig vågat prata med han. I mina ögon var han en utav de "coola" killarna som bara var nånting man fick se på och inte röra. Man försökte närma sig på de mest oskyldiga sätten, att tillexempelt le åt honom i korridoren i skolan då man gick förbi varandra eller sätta sig så nära honom som möjligt på rasterna. Han umgicks väldigt mycket med en utav mina dåvarade tjejkompisar och det är på så sätt jag äntligen kunde säga ett hej till honom. Jag hade aldrig vågat ta steget att prata med honom mer om inte han hade sagt hej till mig den där dagen.

Man addade varandra tillslut på olika communities och började snacka lite mer där, sånt som man inte vågade prata om i skolan eller bara allmänt. Man lärde känna varandra mer och vi bestämde oss för att umgås med varandra, det var en lördagkväll och vi skulle vara hos mig. På den tiden så bodde jag hos min mamma och hon hade ansvaret för lokalnyckeln så jag lånade den och vi var i lokalen den kvällen. Vi spelade Pingis och såg en film. Hans ord den kvällen kommer jag tyvärr aldrig att glömma "Frida, du är fin". Jag smälte direkt. Pownnnn.

(Bara en liten parantes, så var jag 'tillsammans' med en av hans kompisar när vi gick i 3an och det var då jag fick upp ögonen för den här personen. Så jag gjorde slut med han jag var 'tillsammans' med och försökte göra allt för att få uppmärksamhet av den här personen. Det tog många år innan jag vågade säga nånting till honom, som jag precis skrev där uppe. Vi spelade mycket fotboll tillsammans, på fritiden och när det var massa turneringar på skolan så hamnade man ofta i samma lag, men man sa inget mer än "Bra spelat" till varandra de första gångerna.) Det var så det hela började, när vi gick i 3an..

Jag var tillsammans med två killar därimellan men jag kunde aldrig sluta tänka på den här personen.
Nu tänkte jag hoppa lite fram i tiden, för det gick väldigt sakta och jag vågade aldrig riktigt prata med honom.
Fram tills den där dagen, då han sa Hej till mig. Och jag log och svarade med ett Hallå. När vi gick förbi varandra så fick jag en konstig magkänsla och jag trodde jag var sjuk. Jag kände mig jätte dålig och sjukanmälde mig från skolan den dagen, och även dagen efter. Men när jag väl är hemma så förstår jag att jag inte är sjuk. Det var fjärilar i magen, för första gången i mitt liv så kände jag någon annan känsla än den jag alltid trott var då man var kär. Jag var kär, för första gången i mitt liv.
Den känslan går inte att beskriva riktigt med ord!

Åter till den kvällen då vi umgicks med varandra.
När vi sedan hade spelat klart och sett filmen, så cyklade han hem. Och vi hördes direkt på datorn efteråt och vi började prata med varandra mer och mer i skolan, började umgås oftare på fritiden och gjorde saker tillsammans. Tillslut började folk förstå att vi hade nånting på gång med varandra, och bad oss sluta gulla med varandra i smyg och istället bli tillsammans med varandra och då blev vi det. Lite sådär töntigt men charmigt.
Vi blev då tillsammans i 6an, och allt var helt perfekt. Trodde jag. Vi gjorde slut efter någon månad, för han träffade en annan tjej. Vi pratade inte med varandra under hela årskurs 6.. Sen när det hade tagit slut mellan dem så började vi prata lite grann med varandra och vi blev tillsammans, igen. Det varade kanske ett halvår och sedan tog det slut, igen. Jag trodde inte mina ögon, jag förstod ingenting. Återigen så pratade inte vi med varandra på några månader, sedan pågick det sådär nån gång till. TILLSLUT så bestämde vi oss för att verkligen sattsa och vi blev tillsammans igen och var tillsammans i lite över 1 år.. och det var sista gången det var vi. Vi förblev vänner och är vänner än idag. Det blev nog bäst så!



Det var min första kärlek, och jag var 13 år gammal. Vad skall man säga, när man är 13 år så är kärlek på en helt annan nivå än idag när man snart fyller 21 år och ser det på ett annorlundare och vuxet sätt.

Som sagt, det var min första.. kom ihåg det, och än har jag inte hittat min sista. vad jag tror. Förutom Svante!