Frida

Min 14 ½ åriga manx/norska skogskatt är nu död och jag saknar honom redan. Han var en speciell katt. Aldrig varit med om en katt som varit som en hund och alltid velat mysa med allt och alla, hela tiden. Det sa alla. Djur har en viss känsla för när man är sjuk eller ledsen.. han var alltid hos mig, när jag var sjuk och var mesta dels inne på toaletten så satt/låg han bredvid mig, låg jag i soffan så låg han alltid uppi en och då det var dags att lägga sig så väntade han alltid nedanför sängen tills man hade lagt sig och sedan hoppade han upp och la sig framför en och gosade.

Iförrgår, den 7 mars 2011 var datumet du lämnade oss. Innan jag och min mamma tog honom till veterinären så tror jag han märkte av att någonting inte stämde och var som det brukade, jag klarade inte av att se på honom utan att känna ångest. Väl inne hos veterinären fick han två sprutor och sedan var det adjö. Mamma fick ta hand om första sprutan som var lugnande sedan fick han "den sprutan" och då låg hans ansikte och ena tass i min hand och sakta somnade han då in. Han bara låg där med öppna ögon, sakta sakta blev han tyngre och tyngre.. och jag ville bara få allting ogjort.

Ingen som kommer och möter mig i dörren då jag kommer hem. Ingen som kommer och sover med mig då jag ska lägga mig. Ingen som sitter bredvid mig och vill ha likadan frukost/lunch/middag som mig. Ingen som alltid är uppe i mig och vill gosa. Ingen som längre finns bredvid mig i soffan och det är ingen som längre behöver uppmärksamhet i samma lägenhet som mig själv. Nog för att han bara är en katt för många, men för mig (och min familj) så var han mer än bara en katt, han var våran 14 ½ stora kärlek, våran håriga fyrbenta lillebror och våran bästa vän. Men det var skönt att få skriva det här iallafall och jag har aldrig haft en större klump i magen som då och nu.

Du hade inte behövt läsa det här ifall du inte ville, det är ju upp till dig själv att välja ifall du vill läsa nått sånt här eller inte. Men jag kände att jag ville skriva av mig lite grann och det kommer jag göra fler gånger i bloggen. Bara så att ni vet om det..

Jag saknar dig Svante Öhman, ingen kan ta din plats och då menar jag verkligen ingen! Du kom till oss för nästan 15 år sedan och nu är du borta.

Vila i frid! JAG SAKNAR DIG SÅ!